Greg Berlanti, känd för sin expertis inom TV-dramatik, regisserar Fly Me to the Moon, en romantisk komedi som utspelar sig i skuggan av 1969 års Apollo 11-månlandning. Med Channing Tatum och Scarlett Johansson i huvudrollerna blandar filmen humor, drama och historiska teman till en ofta underhållande men ojämn helhet.
Tatum spelar NASA-direktören Cole Davis, en rigid och arbetsfokuserad man vars passion för rymdprogrammet sätts på prov när Scarlett Johanssons karismatiska och manipulerande Kelly Jones, en PR-expert, anlitas för att rädda NASA:s offentliga image. Tatum och Johansson har en gnistrande kemi, vilket lyfter deras karaktärers kollision mellan logik och känslor. Men Tatums stelhet i vissa scener kan ge en känsla av obalans, särskilt jämfört med Johanssons dynamiska och självsäkra insats.
Filmens höjdpunkt är dess ensemble. Woody Harrelson briljerar som en skruvad regeringstjänsteman, och Jim Rash stjäl scener som en excentrisk regissör i en bisarr del av handlingen som rör en plan att fejka månlandningen om den verkliga skulle misslyckas. Dessa absurda inslag ger en komisk lättnad men gör samtidigt filmens ton något förvirrande – ska det vara en historisk satir eller en renodlad rom-com? Detta dilemma gör att filmen ibland känns splittrad.
Även om filmen har visuellt imponerande scener och snärtig dialog, dras den ner av sitt utdragna slut och sin övertydliga exposition, vilket gör att den tappar fart mot slutet. Trots dessa brister är Fly Me to the Moon en charmig och nostalgisk resa som väcker värme och skratt, även om den inte riktigt levererar på sina ambitiösa löften.
